Jag typ ropade på pappa idag när jag kom hem men han var ju inte hemma.
Det känns konstigt att faktist vara den enda, vara ensam hemma.
Bara jag, inte pappa.
Vart tar dom vägen.
Det är så tomt, jag fattar egentligen inte att han är död.
Det låter som om jag är dum, men det är jag inte.
Dagen jag inser det kommer det göra mer ont än det gör nu.
Jag fattar att han är borta, jag fattar att jag aldrig mer kommer se honom, jag fattar att han aldrig kommer tillbaks.
Men jag fattar endå inte att han är död.
Jag fattar inte.
Det är så svårt, jag vet att människan aldrig mer kommer finnas i mitt liv, men mitt undermedvetna säger att han ligger i sin säng som en sjukling -fortfarande, och sover.
Han bara sover.
Han blundar, mamma... pappa blundar.